Idag, den 16 augusti 2013 har jag tagit det allra första steget på vägen mot en Gastric Bypass operation.
Sent i torsdags kväll, den 8 augusti, beställde jag en tid via Mina vårdkontakter på nätet till min vårdcentral. Kändes jättenervöst och pulsen steg när jag skickat meddelandet och jag undrade vad ihela friden jag höll på med. Känns så definitivt när man gör verklighet av dessa planer, det känns så otroligt stort och avgörande. Och det ska det väl göra också, det är ett livslång val som aldrig går att ångra sedan. Så det är väl bara ett sundhetstecken att jag känner så stort allvar i de här beslutet. Det är inget som jag kom på igår direkt, jag har haft dessa tankarna i flera år, men hela tiden skjutit bort dem. Det är väl inge för mej, jag ska klara det ändå. Jag har varit och är fortfarande livrädd för sjukhus och ingrepp i kroppen. Jag får ångest, kallsvettningar och tjuter av att ta blodprov så att frivilligt lägga mej under kniven är något som verkligen inte tilltalar mej.
Nu har jag dock erkänt för mj själv att jag faktiskt tyvärr inte klarar av detta själv. Jag är 27 år. har varit överviktig i hela mitt vuxna liv, och det går stadigt uppåt trots otaliga försök att bli normalviktig.
Jag är 168,5 cm lång och jag minns att jag en gång på högstadiet vägde 72 kg.
När jag träffade min make som nittonåring vägde jag ca 82-85kg.
När jag skrev in mig på mvc med första barnet vägde jag 99 kg
När jag skrev in mig på mvc med andra barnet vägde jag 109 kg
Och nu står jag här med stadiga 113 kg
BMI:40
Idag tog jag så det första steget, jag var på vårdcentralen och träffade en läkare. Han visade mig in på sitt kontor och frågade vad jag ville prata om. Jag kunde inte hålla tillbaka gråten, utan snyftade fram att det gäller min övervikt. Att jag inte klarar det själv. Att jag bara blir större och större. Han frågade om jag varit överviktig hela livet och jag svarade ja. Han frågade om jag försökt gå ner i vikt själv, om jag var frisk i övrigt m.m. Jag berättade hur övervikten påverkade mig, att jag alltid är sur och arg, att det hämmar och begränsar mig dagligen både privat och i mitt yrke etc.
Han undersökte mig lite snabbt, kollade blodtryck som var 125/70. Lyssnade på hjärta, kände på mage och sen sa han att han skickar en remiss. Vi pratade om vad en operation innebär och han tyckte jag verkade veta vad som krävdes av mig, att jag är införstådd med att det inte är en quickfix utan ett livslångt arbete för att det ska fungera på sikt!
Jag fick lämna blodprover för att utesluta att det finns hormonella orsaker till min övervikt och jag kommer inom kort bli kallad till en livsstilssköterska som ska hjälpa till med kost och hjälp inför en eventuell operation. Kirurgerna vill se att patienten klarar att genomföra en viss viktnedgång på egen hand för att bevisa sin motivation innan operation. Så det skulle denna livsstilssköterska finnas till hands för att hjälpa mig med. Kostråd och matdagbok nämnde han bl.a.
Så jag känner mig nöjd med dagen. Första steget är taget. Jag har bett om hjälp! Nu ser jag mycket ljusare på framtiden. Jag ska klara det!
